"Där satt de och hade förmodligen 'samling',

vilket skedde under inte helt ordnade former,

ett fantastiskt tjatter var det; liksom lite fest

i Kapernaum kan man säga."

Gubbdagis på riktigt!

Jag såg det häromdagen; det är alltså sant; det finns! Och det var inte där vi brukar hitta dem, de där gubbarna; vandrande runt, dreglande över elektroniska och andra absolut nödvändiga katalogprylar på det stora postordervaruhuset i Insjön. Ni vet säkert vilket; de öppnar filialer runt hela Norden; dalfolk inreder och ”Leksandslåt med vänner” invigningsspelar varje gång.

Det här utspann sig på vårt lokala fik; uppkallat efter Sveriges sjätte sjö, vid vilken samhället är beläget (ingen otillbörlig reklam här inte). Jag skulle ha ett arbetsmöte där klockan halv tio en vanlig måndag; en ovanlig fikatid för mig men oj, vilken upplevelse jag fick.

Innanför dörren till höger finns ett stort härligt allmogeligt träbord som var belamrat med 8 -10 gubbs av varierande storlek, i övre medel- eller rent av pensionsåldern Där satt de och hade förmodligen ”samling”, vilket skedde under inte helt ordnade former, ett fantastiskt tjatter var det; liksom lite fest i Kapernaum kan man säga.

I den övriga delen av lokalen, till höger alltså, finns en bordsrad utmed fönsterväggen och en rad bås utmed innerväggen. Vid vart och ett av dessa 8-10 bord satt en ensam gubbe med ansiktet vänt mot ingången och som tittade upp så snart det gick i dörren, jag såg i andanom skolbänkar vända mot en kateder. En kaffekopp och en bulle eller bakelse på bordet, och kanske en tidning eller bara en alldeles tom blick.

Där satt de liksom nitade, i stilla kontemplation. Någon gång kastade en av dem ett konstaterande som torrt och elegant returnerades från något annat bord, annars satt de där bara, med blicken vänd mot ingången. Väntade de på undret? Skulle frälsaren komma? Antagligen fick de inte vara med på samlingen; antagligen tittade jag ut över själva skamvrån på gubbdagiset, men vad skämdes de över; hade det gått över styr under helgen eller…ja, de såg inte ut att vara av några leende naturer precis…

Bakom disken stod däremot de leende fröknarna som tar hand om ruljangsen. De fällde någon kommentar om att det kanske inte behövdes fler påpekanden om kärringsnack och skvaller nu. Jag höll med och var tvungen att titta utanför dörren, så det inte var uppsatt någon skylt om att kvinnor göre sig ej besvär eller så; men nej, ingen könsdiskriminering, vad jag kunde se. Var fanns kvinnorna då, klockan halv tio en måndag, och varför var alla gubbarna där?

Jag letade upp en ledig vrå i ett av de inre rummen på caféet, för att där invänta min gäst; hjälp, där satt två trettioåriga (cirka) män med datorer. Administrationen för dagiset naturligtvis! Bäst att inte störa.

I ett lågsoffat genomgångsrum fann jag ledig plats och där satte jag mig i skräckblandad förundran och började fantiserade. Tänk om detta var min faktiska nya situation, ensam mot en i övrigt enkönad värld, där alla män är trötta, väntande och sysslolösa, eller högljutt tjattrande och ignoranta. Det blir inga friare av så’na!

Jag tog död på de där tankarna och återvände till disken, där tre kvinnor härskade, och jag gjorde min beställning. Jag fick veta att så här är det nästan varje morgon… och just då kom kvinnan jag stämt möte med och ändrade balansen mellan könen med någon ynka procent.

Av Birgit Carlstén