Dalmåleri

Kurbitsmönstret är hetare än någonsin. I tider när vi vill smycka vår omgivning med vackra och konstnärliga motiv har den stolta kurbitsen nått en kultstatus. Men hur skapades kurbitsen egentligen? Och av vem?

I det svenska kulturarvet ingår dalmåleriet, som ett uttryck för folklig fantasi och skapande. Den första kända noteringen om måleriet gjordes 1804, detta i en av de alla resehandböcker och andra skrivna alster som kom att författas under just detta århundrade. Många var de resenärer, forskare och kulturpersonligheter som spred ett vackert och romantiskt skimmer över denna trakt under alla sina utflykter till Dalarna och Siljansbygden. Och man kan bara gissa hur fascinerade dessa personer blev av alla målade interiörer som de upptäckte på väggar, tak, möbler och allehanda ting.

Men tro för all del inte att de första pionjärmålarna - under storhetstiden mellan 1770 och 1870 - kallade sig själva för dalmålare. Nej, detta var inget regelrätt konsthantverk i begynnelsen, utan snarare ett sätt för fattiga småbönder att tjäna någon extra tolvskilling utöver det vanliga arbetet. Fick man ingen skörd som räckte till fick man svälta eller hitta på något annat som gav mat för dagen. Från början var detta målande alltså ett uttryck för något som har kännetecknat folk runt Siljansbygden i långa tider; förmågan att hitta nya vägar till försörjning. Och vad gäller de första dalmålarna var ersättningen oftast in natura, det vill säga ersättningen kunde istället bestå av exempelvis mat eller andra förnödenheter.

Och värt att notera är också att det var först långt senare, under 1900-talet, som ord som dalmåleri, dalmålning och dalmålare blev vedertagna facktermer. Innan dess kallades detta hantverk rätt och slätt för dalkarlstavlor eller Rättvikstavlor. Eller som målarna själva helt anspråkslöst kunde benämna sina konstverk; tavlor, väggmålningar, gubbmålning, väggfält eller historiemålningar. Vid ett tillfälle användes till och med ordet jultapet, att jämföra i bemärkelsen "bonad".

Ett dekorativt arv

Dalmåleriet härstammar främst från två Siljanskommuner, Rättvik och Leksand, där man till och med kan se på målningarna varifrån de kommer. Rättvikarna hade sin stil, Leksand en annan. Vanligen gick detta målarhantverk i arv, man lärde sig av sin far eller från någon släkting. Eftersom dalmålarna vanligtvis var fattiga småbönder - och dessa ofta tvingades iväg på arbetsvandringar - kom också motiven att skifta i takt med de nya intrycken. Och märk väl, i denna historiska text har inte ordet kurbits nämnts ännu. Varför? Jo, ordet kurbits är ett betydligt modernare påfund. Istället var länge benämningen "rosmålning", där ordet ros berörde alla typer av blommor eller blomsteruppsättningar. Så här skrev Sigurd Erixon på 1930-talet:
"Renässansens blomsterurnemotiv stiliserades och gav den egentliga dalastilen, vårt lands mest egenartade stilskapelse på det dekorativa området."

Och det var just denna stiliserade blomsterprakt i urna som Sigurd Erixon beskrev, "som växte både vinter och sommar", som inspirerade Erik Axel Karlfeldt att i litteraturen kalla detta för en kurbits. Så här stod det att läsa, för första gången år 1926: "Vandrande yrkesmän från Rättvik hade målat på väggarna och dörrar i bergslagshemmen, bibliska tavlor och kurbitsmålning."
År 1934, åtta år senare, blev kurbits en fackterm, en benämning för dalmålarnas rosor och den fantasiväxt vars ursprung vi finner redan under den bibliska tiden.

Många svenskar har en relation med dalmåleriet och kurbitsen idag, den börjar till och med bli en exportframgång. I dessa tider - när detta måleri röner sådan enorm uppskattning - ger historien oss ett hisnande perspektiv. Tänk om de fattiga småbönderna visste vilket kurbitsintresse de skulle skapa, då de stod med penseln i näven och med stadig hand målade sina sirliga alster. Tänk om de kunde ana att kurbitsen en dag skulle bli en sådan exportframgång? Arvet från de första rosmålarna i Siljansbygden lever vidare. Starkare än någonsin.

Källa: Dalmåleri, Dalmålarna - deras liv och verk (av Roland Andersson, Rune Bondjers, Johan Knutsson och Margareta Andersson. Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund och Dalarnas Museum)

Texten är hämtad från Siljan Just Nu nr 3 2009 och publicerad med tillstånd av Siljan Turism. 

Åter till Traditioner »